Det finns ingen hejd

Mitt 2015 avslutades verkligen på topp. På en fest med mina fina vänner i Göteborg.
Inte en endaste tanke på vikt, mat eller träning.
Min första dag på 2016 började dessvärre inget vidare. Sprang till toaletten varje kvart och hela min mage vände sig upp och ner varje gång. Inte ens vatten var ok att behålla för kroppen.
Min baksmälla gick över någonstans under natten till den 2 januari. Vaknade vid 11, magen i total träningsvärksmode efter allt uppkastande jag hade sysslat med hela den 1 januari, kroppen helt matt. Efter många om och men tog jag mig till gymmet för att köra vad jag älskar – ÖVERKROPP.IMG_20160102_3

 

Jag är riktigt glad att jag drog till gymmet fast jag var så slut för det visade sig vara ett av de bättre passen på länge. Galen kontakt.
Efter gymmet kom föräldrarna och släppte av våra monster och for iväg på egna äventyr och vi blev fast hemma som ett äldre par. Men det vad skönt med.

IMG_20151105_072251

Hälsolöfte för 2016 och oändligheten:
– Jag skall satsa mer på spinningen.
– Jag skall minst tre gånger i veckan promenera från hemmet till anstalten.
– Jag skall styrketräna minst fem gånger i veckan
– Jag skall sluta slarva med kosten och äta snuskigt proteinrikt, galet kolhydratsnålt.
– Jag skall drastiskt reducera mitt sockerintag.
– Jag skall i och med ovanstående försöka gå ner 10 kilo i vikt.

Min kropp gör inte som jag vill

Din kropp, den är ett gudatempel.
Min. Den är ett rivningsobjekt. 

I många år har den bråkat med mig och hindrat mig från att utvecklas.

För ungefär 15 år sedan fick jag mitt första ryggskott och titt som tätt hugger det till i ryggen och gör mig helt förlamad.
Jag har gått ifrån att inte kunna ta stången i mark, till att klara 65 kg, till *pang* att vara tillbaka på noll igen. Det har inte hänt på länge nu och jag har under många månader tänkt ”åh äntligen, jag har tränat upp musklerna så pass att min rygg är läkt”. Tills idag.
Jag hade inte kommit långt i mitt pass, jag hade precis gått över till stående kabelrodd, ingen direkt belastning för ländryggen. Jag reste mig upp, drack vatten, böjde mig ner för att ta tag i handtagen när det sa *BAAM*. Har ni tänkt på att smärta förflyttar sig likt ett skarpt oljud genom kroppen. Man hör den skena genom ådrorna från det onda till med medvetna.
Jag föll ihop. Mitt vänstra ben blev lealöst och jag trodde på allvar att jag gick av någonstans runt den där extra kotan mina föräldrar envisades med att ge mig.
Kravlade mig upp på en bänk och ropade på sambon att hjälpa mig.

Hela min insida värker. Mina läppar formar ofrivilligt de ord som min smärttröskel skriker ut i mina nervbanor. Jag ligger här i sängen. Jag har ett starkt förakt till min kropp.
Den gör fan aldrig som jag vill.

IMG_20151206_192429
Dagens pass.

Sagan om återkomsten som aldrig kom.

 

Kvällen blev inte som jag hade hoppats eller tänkt.

Efter en utbildningsdag om våld i nära relationer i grannkommunen satte jag mig på bussen hem. Bussen behövde inte ens köra en meter innan jag började känna av illamåendet.
20151123_071624Egentligen var det ingen chock då jag under dagen druckit 7 koppar kaffe och en Nocco med julmustsmak (not a hit) PLUS toppen av en biskvi.
Det blev till att stirra rakt fram och räkna varje centimeter innan jag fick stiga av igen. Jag hade till och med tankar på att gå av en hållplats tidigare bara för att få slippa riskera en besvärande spya på golvet. Planerna jag hade att köra ett spinningpass krossades till
finkornigt grus under bussens hjul  ju mer svängar och bromsar jag var med om. Kollapsade i sängen när jag kom hem och har sovit till nu. Illamåendet är fortfarande påtagligt påverkande.

Imorgon kommer jag åter till mitt gym för att få böja ben och cruncha mage. Sista delen av mitt fyradagarsschema. Räkna med Återkomsten då.

Ta

Mitt första inlägg på länge.

 

20150711_155515 (1)

Ja.
En till tjej med fitnessdrömmar?
Det är inte första gången jag skriver ett inlägg i en blogg, men detta är det första på länge. En gång i tiden hade jag en blogg om min träning och min vardag.
Bloggintresset försvann aldrig, men tiden gjorde det lik förbannat.

Jag slutade blogga när jag började arbeta i kommunen, jag var tvungen att lära mig så mycket nytt och mina kvällar gick åt till att smälta info och träna. Mycket lite tid gick till att blogga. Vilket är synd.
Som tur var fann jag @teambulle på instagram som i sin tur tipsade om möjligheten till att blogga på Svensk Fitness. Vem var jag då att inte ta chansen?

Så.
Vem är hon?

Jag är Sofie. Jag fyllde nyss 26 år och som sidan avslöjar har jag intresse i träning.
Ja, styrka och spinning.
Jag började träna lite halvdant som 17åring, när jag var 20 tog intresset vid på allvar.
Under mina studieår tränade jag två-tre gånger om dagen och körde gärna alla spinningpass som erbjöds.
Jag är en som arbetar inom socialtjänsten, lever ihop med min pojkvän, älskar ihjäl mina två katter och skrattar ihop med mina vänner. Jag har sökt plats som spinning och yogainstruktör, väntar spänt efter svar.

Men.
Vad gör hon här?

Jag skall tillbaka i bloggvärlden.
Min historia kommer handla om följande: Jag har som minst vägt 57 kilo. Vid den tiden jag andades träning, sov clean eating och älskade hälsa. När jag tänker tillbaka på tiden då jag ansåg mig vara som mest fit minns jag en lätt, pigg och lycklig Sofie. Jag kände mig stolt över mitt rena leverne.
Någonstans på vägen tappade jag kontrollen och under två år har jag gått upp 12 kilo.
Jag vill tillbaka till en smalare Sofie. Jag vill få tillbaka motivationen. Jag vill dela med mig av min resa. Jag vill få inspiration av andra.

Hej alla!