Det sitter inte bara i utrustningen, det mesta sitter i din hjärna

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på detta inlägg idag men tror att jag fick en liten ”ah-upplevelese”.

Det jag syftar på är att många använder som ursäkt att man måste ha ett gym, vikter, lådor, rep, bollar, maskiner etc. för att ett träningspass ska blir bra, eller iallafall utmanande. Både inom kondition och styrka. Jag vill inte trampa någon på tårna, för jag själv älskar att lyfta vikter på gymmet, hoppa runt med bollar, dänga rep i marken och hoppa upp på lådor, men att man använder ursäkter för att inte kunna träna eller motionera på grund av brist på redskap kan jag inte hålla med om. Löpningen är absolut något som många tillämpar utan att använda sig av redskap men hur går det för de som inte gillar eller brinner för att springa(jag)? Hur gör vi?

Det mesta av ens träning och ens resultat sitter i hjärnan och i ens fantasi. Exempelvis kan man se på dansare, de enda redskap de använder sig av är ju sin kropp för att skapa rörelse. Själv är jag ingen dansare efter min koreografiteknik är lika med noll, men att inspireras av vissa rörelser från dans eller vardagliga saker som man gör för att sedan sätta ihop allt till ett träningspass det kan jag göra väldigt bra. En rörelse du gör under en dag kan man göra ”jobbig” om man sätter in den i ett träningspass-perspektiv(hej långt ord som jag nyss hittade på). Exempelvis att sätta sig på en stol är en vardaglig rörelse som vi alla gör varje dag, så varför inte lägga till ett hopp och olika djur samt olika intensitet på rörelsen? Jag själv tycker det är jobbigt att köra många knäböj(utan utrustning) snabbt än när jag gör dem extremt långsamt( vi pratar 30 sekunder intervaller), dels för att jag har mer styrka i benen än snabbhet och dels för att min ländrygg hugger för att jag tappar tekniken när det går för snabbt. Så eftersom jag har ganska mycket fritid här borta i England nu så satte jag ihop ett lite pass i mammas och pappas garage för att utmana mig lite och min fantasi. För hur mycket kan jag ta ut mig själv både styrkemässig och konditionsmässig genom att endast använda min egen kropp. Jag vet inte riktigt men 25 minuter gick ganska fort och bilderna kan tala lite för själva.
IMG_5290

IMG_5287

IMG_5286

Mitt första träningsminne

Mitt första träningsminne var tyvärr inte mitt bästa minne av träning, eller rättare att min syn på sporten ”Ridning” aldrig kommer att ändras. Johanna åkte när hon var 6 år till sin mormor och morfars landställe för att tillbringa de första veckorna av sommarlovet. Såklart hade min mamma tänkte till lite, hon ville ju inte att varken jag eller min syster skulle bli uttråkade på landet under de kommande veckorna, så hon hade anmält oss båda till ett ridläger. Tyvärr kanske mamma hade glömt att varken jag eller Josefine hade ridit själva någonsin i vårt 6 respektive 8 åriga liv. Fast som barn är man ju glad i hatten när man får höra att man ska få rida på hästar under 10 dagar. Jag fantiserade om hur jag red över öknen på min stora häst där vinden blåste mjukt i håret och solen som lyste i ansiktet. Den fantasin fick förbli fantasi eftersom den häst jag skulle få rida på under de kommande dagarna inte var stor, ståtlig, vacker eller snäll. Hästen var istället en lite Shetlands ponny som var lite, tjock, luktade illa och fruktansvärt elak. Så medan min syster fick rida på den snällaste ponnyn i hela stallet, som var som en nallebjörn, så fick jag rida på ponnyn Julia som dels bet mig när jag försökt klappa henne, rymde från stallet hela tiden och kastade av mig stup i kvarten. Under hela 10 dagar hade jag hållit ut. Hållit ut från att gråta och visa ångesten jag hade varje gång jag skulle åka till det där sketna ridlägret och rida på den där idiotiska ponnyn som ogillade mig lika mycket som jag ogillade henne. Fast under den sista dagen, då vi på lägret skulle få rida den ärorika vandringsleden på 2 mil, så brast det för mig. Eftersom ledarna på lägret visste att jag och min ponny var fiender så hade de beslutat att jag skulle göra denna vackra rutt men att en av ledarna skulle gå bredvid och hålla i ”kopplet” till hästen. Dock så spelade detta ingen roll eftersom ponnyn hatade mig så mycket och tyckte att äta var mycket viktigare att än att ha mig kvar på ryggen. Så denna långa ritt som skulle vara så fantastiskt slutade med att jag kastades av 3 gånger av ponnyn Julia. Den tredje och sista gången jag kastade av så var det blankt nej att jag skulle rida på hästjävlen igen under de resterande 10 kilometerna. Varken rida eller gå skulle jag göra, så en av kolloledarna fick bära en frustrerad, arg, ledsen och irriterade 6 åring den sista milen till stallet.

Så där var mitt första träningsminne. Ett minne som lett till att jag aldrig mer vill rida på en häst igen och att jag ibland tänker tillbaka på den där ponnyn Julia och undrar vad hon har för sig just nu. Biter hon någon? Rymmer hon igen? Kastar hon av ytterligare en människa för att hon vill äta?

Hej världen här kommer jag!

Först och främst, mitt namn är Johanna Jacobsson och för tillfället bor jag i London, rättare sagt i en stad på landsbygden vid namn Berkhamsted. Tills för en månad sedan bodde jag i mitt barndomshus(lät väldigt gammalt) i Mälarhöjden tillsammans med tre andra ungdomar. För i min brukar vi familj göra lite lite tvärtom mot vad man kanska ska göra, så mina föräldrar tog sina kläder, sitt matsalsbord, sina tavlor, vår hund och flyttade från huset i Hägersten för Londons storstad. Förklarat så bodde jag tillsammans med min syster, två kusiner och en fantastisk vän i huset hemma på Lugntorpsvägen i Mälarhöjden. Ett s.k ungdomskollektiv där ålder mellan 5 unga vuxna är 20-22 år. Jag tillhör då den yngsta i kategorin ”Ålder” men självutnämnde mig till att vara den mest ansvarstagande i vår lilla familj.

När jag inte bor i Englad och gå traska ut ur detta kollektiv av människor så gillar jag att åka till innerstans södradelar.  RUnt Södermalm hänger jag för att ta en vegansk/vegetarisk lunch på Hermans med en utsikt över hela Stockholm eller för att dansa tills skorna går sönder på något härlig uteställe, klubb likväl som på gatan fungerar lika bra för att dansa på.

Tyvärr har jag faktiskt insett att Stockholms uteliv och serveringar är på tok för dyra för att man ska kunna njuta av dem. För hur kul är det faktiskt att betala 69 kronor för en liten skit öl på klubben? Eller 100 kronor för en ynka Ceasarsallad som man snarare blir mer hungrig än mätt på? Därför, för att kunna bli den ekonomiska människan jag vill bli (samt att man har en pappa som är utbildad ekonom och att min rumskusin studerar ekonomi på Handels), så håller jag många bjudningar hemma hos mig. Dessa kan variera mellan kräftkalas, BBQ, bruncher, kalasmiddagar och allmänt bakismys bara. Som den kelsjuka människa jag är, så är alla välkomna på att komma hem till kollektivet för att njuta av varandras sällskap, laga en god chili och drick en whiskey eller två.

Men mellan allt i kollektivet, hänget på söder, bjuda in folk till huset och innan flyttet till London så arbetade jag som Personlig Tränare och gruppträningsinstruktör på världes bästa gym: Flex Sportsclub Hägersten som ligger beläget i de södra delarna av Stockholms förorter. Vid  sidan av detta så höll föreläsningar om hälsa med fokus på ätstörningar och träningstvång. Så det kanske är egentligen här jag kanske kommer in på den där introduktionen till min träningsblogg.

Egentligen vill jag inte kalla denna blogg för en ”Träningsblogg” eftersom det känns som jag kommer smalna av innehållet så mycket till enbart träning. Jag väljer att faktiskt inte ens definiera den blogg vad den ska handla om eftersom jag vill kunna skriva om vad som helst, även om vissa kategorier kommer att skrivas mer om.

Majoriteten av innehållet i denna blogg kommer troligtvis handla om hälsa. Dels för att jag i mitt 20 åriga liv har ett 5,5 års liv av anorexia och orthrexia i bagaget. Ingendera av dessa sjukdomar är av rekommendation att få då dessa är fruktansvärt. Nu har jag varit frisk och fri i 2 års tid och jag har under dessa cirka 720 dagar sett hur samhällets fokus har förändrat. Vi har gått från att vara ohälsosamma till att bli hälsosamma och därifrån till att faktiskt bli ohälsosamt hälsosamma. Det finns ingen så kallad vardags motionär längre utan nu är det allt eller inget. Du ska inte vara mellanmjölk längre i mellanmjölkslandet Sverige. Du ska antingen vara extremt medveten om kost och träning. Du ska balansera det ultimata familjelivet, med att nå en toppkarriär, vara eftersträvad i vänskapskretsar samtidigt som du ska vara sjukt ”vältränad” och leva hälsosamt. Du ska träna 3-6 gånger i veckan, laga egen rawfood mat, prestera ultimat på jobbet, se sjukt fräsch ut samtidigt som du ska vara social. Jag ställer frågan: Hur fan orkar man det? När jag försökte detta så gick jag dels in väggen och fick anorexia, då vid 13 års ålder.
(Poängtera att det finns så klart människor som har allt detta och klarar detta intensiva liv. Jag vill ej racka ner på dem, det är ju fantastiskt att de fixar det. Fast vill också benämna att de människor, som jag exempelvis, inte klarar av att hantera detta också är lika toppen.)

Det jag vill komma till är att min blogg kommer vara mer som ett forum för min arbete, min fritid, mitt liv och allt vad det innehåller med psykbryt, svettiga träningspass, smärtsam fascia massage, lökiga utekvällar och allmänt kaos. Bloggen ska vara ett forum där det finns utrymme för diskussion kring vad hälsa är och vad det betyder för alla, då det är så individuellt. Jag vill också visa folk att även om jag jobbat inom träningsbranschen, som PT, så lever jag varken på kvarg, ägg, ris och kyckling. Jag tar likaväl en bira, sover dåligt, käkar godis och vilar från träning i 3 veckor, likväl som jag tränar 2-3 pass om dagen, som jag äter en burk keso när jag vill, sover länge och dricker inte en bärs på veckor. Det finns ingen som definierar hälsa, den som gör det är DU som definierar DIN hälsa. Låt oss därför skapa ett öppet forum tillsammans om vad hälsa är, var och kan bli, enligt dig och dina förutsättningar. Jag är öppen för allt, om du är det!
Kram <3

Processed with VSCOcam with t1 preset