Mitt första träningsminne

Mitt första träningsminne var tyvärr inte mitt bästa minne av träning, eller rättare att min syn på sporten ”Ridning” aldrig kommer att ändras. Johanna åkte när hon var 6 år till sin mormor och morfars landställe för att tillbringa de första veckorna av sommarlovet. Såklart hade min mamma tänkte till lite, hon ville ju inte att varken jag eller min syster skulle bli uttråkade på landet under de kommande veckorna, så hon hade anmält oss båda till ett ridläger. Tyvärr kanske mamma hade glömt att varken jag eller Josefine hade ridit själva någonsin i vårt 6 respektive 8 åriga liv. Fast som barn är man ju glad i hatten när man får höra att man ska få rida på hästar under 10 dagar. Jag fantiserade om hur jag red över öknen på min stora häst där vinden blåste mjukt i håret och solen som lyste i ansiktet. Den fantasin fick förbli fantasi eftersom den häst jag skulle få rida på under de kommande dagarna inte var stor, ståtlig, vacker eller snäll. Hästen var istället en lite Shetlands ponny som var lite, tjock, luktade illa och fruktansvärt elak. Så medan min syster fick rida på den snällaste ponnyn i hela stallet, som var som en nallebjörn, så fick jag rida på ponnyn Julia som dels bet mig när jag försökt klappa henne, rymde från stallet hela tiden och kastade av mig stup i kvarten. Under hela 10 dagar hade jag hållit ut. Hållit ut från att gråta och visa ångesten jag hade varje gång jag skulle åka till det där sketna ridlägret och rida på den där idiotiska ponnyn som ogillade mig lika mycket som jag ogillade henne. Fast under den sista dagen, då vi på lägret skulle få rida den ärorika vandringsleden på 2 mil, så brast det för mig. Eftersom ledarna på lägret visste att jag och min ponny var fiender så hade de beslutat att jag skulle göra denna vackra rutt men att en av ledarna skulle gå bredvid och hålla i ”kopplet” till hästen. Dock så spelade detta ingen roll eftersom ponnyn hatade mig så mycket och tyckte att äta var mycket viktigare att än att ha mig kvar på ryggen. Så denna långa ritt som skulle vara så fantastiskt slutade med att jag kastades av 3 gånger av ponnyn Julia. Den tredje och sista gången jag kastade av så var det blankt nej att jag skulle rida på hästjävlen igen under de resterande 10 kilometerna. Varken rida eller gå skulle jag göra, så en av kolloledarna fick bära en frustrerad, arg, ledsen och irriterade 6 åring den sista milen till stallet.

Så där var mitt första träningsminne. Ett minne som lett till att jag aldrig mer vill rida på en häst igen och att jag ibland tänker tillbaka på den där ponnyn Julia och undrar vad hon har för sig just nu. Biter hon någon? Rymmer hon igen? Kastar hon av ytterligare en människa för att hon vill äta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *