Det sitter inte bara i utrustningen, det mesta sitter i din hjärna

Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på detta inlägg idag men tror att jag fick en liten ”ah-upplevelese”.

Det jag syftar på är att många använder som ursäkt att man måste ha ett gym, vikter, lådor, rep, bollar, maskiner etc. för att ett träningspass ska blir bra, eller iallafall utmanande. Både inom kondition och styrka. Jag vill inte trampa någon på tårna, för jag själv älskar att lyfta vikter på gymmet, hoppa runt med bollar, dänga rep i marken och hoppa upp på lådor, men att man använder ursäkter för att inte kunna träna eller motionera på grund av brist på redskap kan jag inte hålla med om. Löpningen är absolut något som många tillämpar utan att använda sig av redskap men hur går det för de som inte gillar eller brinner för att springa(jag)? Hur gör vi?

Det mesta av ens träning och ens resultat sitter i hjärnan och i ens fantasi. Exempelvis kan man se på dansare, de enda redskap de använder sig av är ju sin kropp för att skapa rörelse. Själv är jag ingen dansare efter min koreografiteknik är lika med noll, men att inspireras av vissa rörelser från dans eller vardagliga saker som man gör för att sedan sätta ihop allt till ett träningspass det kan jag göra väldigt bra. En rörelse du gör under en dag kan man göra ”jobbig” om man sätter in den i ett träningspass-perspektiv(hej långt ord som jag nyss hittade på). Exempelvis att sätta sig på en stol är en vardaglig rörelse som vi alla gör varje dag, så varför inte lägga till ett hopp och olika djur samt olika intensitet på rörelsen? Jag själv tycker det är jobbigt att köra många knäböj(utan utrustning) snabbt än när jag gör dem extremt långsamt( vi pratar 30 sekunder intervaller), dels för att jag har mer styrka i benen än snabbhet och dels för att min ländrygg hugger för att jag tappar tekniken när det går för snabbt. Så eftersom jag har ganska mycket fritid här borta i England nu så satte jag ihop ett lite pass i mammas och pappas garage för att utmana mig lite och min fantasi. För hur mycket kan jag ta ut mig själv både styrkemässig och konditionsmässig genom att endast använda min egen kropp. Jag vet inte riktigt men 25 minuter gick ganska fort och bilderna kan tala lite för själva.
IMG_5290

IMG_5287

IMG_5286

Slaget efter vinsten

Under de senaste dagarna har jag tid till att tänka. Tankar som flyger runt i huvudet men att de är så kraftiga att de sätter sin prägel på både min kropp och i handlingar jag gjort. Tankar som både är jobbiga och samtidigt fantastiska. Tankar som är så underbara men samtidigt så fruktansvärt ångestframkallande. Under de senaste dagarna, troligtvis veckorna har jag svävat i någon sorts verklighet som jag trott varit levandet i sig. Dock kom ett uppvaknade för några veckor sedan då jag insåg att jag nog inte levt som jag skall. Kanske för att jag inte lärt mig hur man lever.. Låter det konstigt? Sanningen så tror jag att jag faktiskt inte levt på mitt sätt… Låter det ännu konstigare? Återigen drar jag paralleller till min sjukdomsperiod och faktiskt väldigt mycket till det som hänt efter att jag blev frisk -och friskriven.

Från 13 års ålder tills att jag var 18 så hade anorexian sitt största grepp om mig. Mellan 13 och 18 är ju en viktig period i ens liv (troligtvis också den jobbigast för många). Man ska kanske bli kär, första fyllan sker och man är nog så att säga ”Ung och dum”. Viktigaste kanske är att under dessa år är att man kanske finner något hos sig själv. Ett intresse, hobby, politiks åsikt eller jobb. Något som man kan troligtvis kan identifiera sig med, som säger något om en. Det jag insett är att jag under hela den perioden inte gjorde något av detta. Jag drack inte, hittade inget intresse, jobbade inte eller något annat som jag sedan kan anknyta till mig själv. Det jag jobbade och fokuserade på var att klara av vardagen med min ätstörning. När andra gick ut på kvällen vid 22.00 gick jag hem för att äta min jävla kvällsmål, frusen näringsdryck, frusna knäckemackor samt ett äpple. När många skulle iväg på någon aktivitet så stannade jag hemma, jag var ju tvungen att passa mitt mellanmål var 3:e timme. Sedan kan man ju säga att jag själv också avvek att göra alla dessa aktiviteter för att det innehöll någon form av mat intag. Mat är ju socialt men eftersom jag inte kunde vara social runt om mat så var det inte en kombination som gick ihop, om man inte ville ha potatismos i ansiktet eller en gråtandes och vrålandes Johanna vid sin sida… Inte så trevligt. Summan av kardemumma av detta är att jag möjligen har hamnat efter lite i en utvecklingskurva, eller snarare jag har tappat lite känslan om vem jag är i mitt eget sammanhang.

Jag har ej inte ens ägnat en tanke åt detta men jag efter ett samtal med en person för någon vecka sedan började tanken om mitt eget ”Jag” växa upp och frågor som ”Vem är jag?” skapades. Diskussionen jag och den andra människan hade handlade om hur man tar sig tillbaka från en svår period i ens liv. Hon sa något som var riktigt intressant men som då väckte de ovanstående frågorna. Hon menade att när man kommer ut från en hemsk period i sitt så är man en ”Överlevare” men att man därefter direkt ska gå från att överleva till att faktiskt ”Leva”, ett ganska stort steg inser jag nu. Då jag vid 18 års ålder släppte anorexian och blev utskriven från mitt behandlingshem, var det lite som jag släppte en del av mig. Anorexian hade ju varit en del av mig i så många år och den del jag lagt mest fokus på. Jag förstod det inte då, eftersom under det året jag blev frisk så hände det så mycket att jag inte tänkte på vad jag genomfört, men nu när jag landat i vardagen så börjar inse lite saker.

Då jag den 4 december 2013 släppte anorexian så släppte jag iväg en otroligt stor del av mig, en del som hemskt nog varit en identitet för mig. Så vad som hände därefter var att jag nog provade på allt man gör under en tonårstid på mindre än 1 år. Jag blev väldigt full, jag blev kär, olyckligt kär, jag hade ett förhållande, jag tog studenten, jag reste själv till Namibia i en månad, jag gick en PT-utbildning, startade eget företag, haft två olika PT-jobb, föreläst om ätstörningar, bott ensam i ett kollektiv utan mamma och pappa samt haft kompisuppbrott mm. När jag väl ser detta i skrivande stund så är det ganska mycket man hunnit med på 1 år, farligt mycket tror jag. Eftersom allt gick så otroligt snabbt efter tillfrisknandet så hade jag gått direkt från att vara överleva till att leva. Gapet däremellan nonchalerades bort och jag körde på i 180 km/h. Det jag faktiskt har insett nu är att jag glömde bort delen att lära mig leva, på mitt sätt. Jag har känt att jag verkligen levt livet de senaste 2 åren på ett bra sätt, men det har inte varit mitt liv jag levt kan jag känna. Jag har levt en blandning av alla fantastiska människors liv jag mött. Jag har nog inspirerats så mycket av dessa folk, av deras passion för vad de arbetar med, deras kärlek till intresset de utför, deras styrka i att kämpa för vad de tror på och deras ödmjukhet till andra medmänniskor. Jag tror att jag blivit så inspirerad av alla dessa personer att jag tagit efter dem och hoppat på lite av deras tåg. Vilket är fantastiskt i sig, hur en människa kan inspirera en annan människa så mycket, men jag har måste inse att jag måste lämna den typen av beteende. Deras delar av identiteter/intressen/karaktärsdrag blev min trygga punkt att omedvetet efterlikna i vissa situationer. Jag hade ju lämnat anorexian som varit min trygga punkt och hittade omedelbart en ny i andra människor åsikter och tankar. Där behövde jag inte tänka så mycket själv och hade ändå ganska bra kontroll, ”Hej kontrolltjej”.

Fast nu efter 2 år från mitt till frisknande och ungefär 1 år sedan mitt hektiska år som fri från anorexia har jag landat i vardagen. Det tog mig 10 månader att förstå att jag nu ska släppa kontrollen och perioden ”Leva” och gå till det gap som finns mellan ”Överleva” och ”Leva”, som jag hoppade över. Mellanrummet som jag säkert stått i, i ett par veckor utan att inse, är tomt. Tomt för att jag just nu känns det som jag flyter runt i en svart rymd, viktlös och obalanserad. Det enda jag ser är de miljarder små gnistrande stjärnorna runt om mig som kallar mig till sig fast jag vet inte vilken stjärna jag ska välja. Viktlösheten i en rymd är fruktansvärd, en tyngdlös oro kring att du måste ha ett mål som du inte ens vet vad det är. Den kyla som ovissheten för med sig existerar och ångest om att jag står inför viktiga val som inte kommit på tal ännu börjar växa sig starkare. I denna rymd cirkulerar jag mellan en stor nyfikenhet på vad som väntar och en vånda över vad livet har att ge. Men det är nu kanske mitt liv verkligen tar fart, det kanske är nu mitt riktiga liv tar sin början för mig just idag.

Det är nu slaget efter vinsten inleds.

Hälsa och hälsohets

Har vi kommit till en hälsohets?

Det är en fråga som ständigt cirkulerar runt om i mitt huvud. Svaret på denna fråga nog inte så lätt att säga, jag kan endast skriva min egna åsikt! Jag tycker vi inte har kommit till en hälsohets, för vi har redan passerat den. Redan innan jag var född eller kanske till och med mina föräldrar var födda så passerade vi den hälsohetsen. Den upprepas varje år och för varje generation som finns inom en familj. Ju mer jag tänker på det så är det ett mönster som upprepar sig och jag har speciellt uppmärksammat det under tiden jag tränade och arbetade på gym. Häloshetsen är ingenting som slagits ner som en bomb hos oss. Den kommer alltid smygande in under ens uppväxt. Vissa människor klara möjligtvis av att kunna ha en distans till vad hälsosamhet är (extremt viktigt att poängtera att jag verkligen inte argumenterar för ett onyttigt matintag med lite näring etc). Hälsohetsen kom redan till mig som nioåring, kanske för att jag är en ”allt-eller-inget-person” eller kanske för att jag redan då hade hjärnspöken.

I skolan ska man väga och mäta sig under vissa årskurser. Detta för att man ska ha koll på att man följer sin utvecklingskurva. Det låter väldigt bra, för man vill ju följa sin hälsokurva för att inte stöta på problem i framtiden. Dock är det för många av eleverna en press på deras kroppar och hur de ser ut att vara. Jag minns att många barn i min klass diskuterade om vem som vägde minst och vem som troligtvis vägde mest. Som nioåring går du in och väger och mäter dig utan dina föräldrars närvaro. Du fick en lapp som du skulle ta hem och visa dina föräldrar. Helt befängt tycker jag att ge det ansvaret för en nioåring som kanske redan då går igenom en ”före fas” till puberteten och tankarna härjar redan i dennes huvud.

Iallafall redan vid besöket hos skolsyster sattes mina tankar igång till hälsa och vad hälsa är, som nioåring så vet man ju inte riktigt vad källkritik innebär så man förlitade helt på de rubriker man lästa och såg överallt. Oftast rubriker där det stod om hur överviktiga människor är misslyckade och att de inte kan hantera vardagen. Det stod aldrig något om underviktiga eller magra människor, möjligtvis en liten notis vid aftonbladets nöjessida eller liknande. Därför bestämde jag mig som 9-åring att jag aldrig mer skulle väga över 36 kilo.

Detta var nog också tankestarten på mina kommande år så en anorektisk flicka.. Vid 13 års ålder diagnoserades jag med anorexia och jag hade redan gått för långt i min process att bli hälsosam. Ordinerad sängläge och endast gå 15 minuter/dag på grund av hjärtproblematik blev min produkt efter att ha drivit hälsans tecken ett steg för långt. Just i det momentet fattade jag tyvärr ingenting av vad min läkare menade med rullstol och sängeläge, jag var ju helt frisk ansåg jag men det är en annan historia.

Jag hann inte bli stoppad i tid (jag skyller inte på mina föräldrar eller andra anhöriga de har varit helt otroliga) eftersom ja blev uppmuntrad av hur duktiga jag var som sprang och styrketränade varje dag. Hur duktig jag var för att jag inte åt godis och att jag kunde stå emot att äta bakverk och dylik. Den uppmuntran var ju fantastisk och vem som helst skulle bli glad av det. Det dessa människor kanske inte visste var att jag sprang minst 4 mil uppdelade på olika rundor varje dag, gjorde 4000 armhävningar och sit-ups plus att jag också spelade fotboll 3 gånger i veckan(innan jag blev omedelbart förbjuden att spela av läkare).

Nu när det gått 8 år sedan dess och 2 år sedan jag blev helt frisk och fri förklarad (av mig själv med ett godkännande av psykolog) samt att jag arbetat inom hälso- och träningsbranschen så inser jag nog att vi troligtvis aldrig kommer stoppa hälsohetsen repeterande cykler varje år. Varje år repeteras hur man ska bli av med dess vinterkilon efter julmaten, varje år säger folk att de ska träna till ”Beach 20XX”, varje år kommer nyfyllda 15 åriga tonåringar in på gymmet och skaffar ett kort, varje år publiceras artiklar eller så rubriker om ”Få en plattmage på fem dagar”, ”Gå ner 15 kilo på 3 veckor” etc. Det svidar att säga det men dessa rubriker säljer. Jag låter troligtvis som en fantastisk dubbelmoral anka eftersom jag dels arbetat som Personlig Tränare och varit nere under 36 kilo gränsen. Jag förespråkar ingen ohälsosam livstil och jag förespråkar inte heller den hälsosamma livsstil som samhället har bestämt. Utan jag vill förmedla att jag förespråkar hälsosamma livsstilen som passar för just dig som enskild människa.

Jag tränar alltid för att jag vill och för att jag tycker det är kul, såklart det är extremt jobbigt och jag bara vill vråla ibland men så länge det är kul så fortsätter jag. Men, när jag tycker att det är tråkigt och inte är till någon nytta så lägger jag av. Jag kan helt plötslig droppa viktstången och plock av alla vikter för att sedan gå iväg och gör något annat. För det har jag lärt mig av mig själv, jag kan push min kropp till de högsta av gränser men jag skulle aldrig, efter min sjukdomsperiod, puscha den på samma sätt om jag samtidigt tycker det är tråkigt.

Det jag alltid tänker på när jag själv tränar eller när jag tränade mina klienter så var det alltid; Vem gör jag det för och varför behöver jag göra det? Samma sak försökte jag förmedla till mina klienter att de gör detta för deras skull och ingen annan, jag är med på deras resa mot vad de vill både psykologis och fysiskt.

Jag tror att ohälsosamt beteende till hälsa är varken svart eller vit utan det skapas ur ett brett spektrum av tankar hos varje enskild individ på denna jord.

Så vad tycker ni? Vilka är era tankar om vad hälsa och hälsohets är?

IMG_4267

Mitt första träningsminne

Mitt första träningsminne var tyvärr inte mitt bästa minne av träning, eller rättare att min syn på sporten ”Ridning” aldrig kommer att ändras. Johanna åkte när hon var 6 år till sin mormor och morfars landställe för att tillbringa de första veckorna av sommarlovet. Såklart hade min mamma tänkte till lite, hon ville ju inte att varken jag eller min syster skulle bli uttråkade på landet under de kommande veckorna, så hon hade anmält oss båda till ett ridläger. Tyvärr kanske mamma hade glömt att varken jag eller Josefine hade ridit själva någonsin i vårt 6 respektive 8 åriga liv. Fast som barn är man ju glad i hatten när man får höra att man ska få rida på hästar under 10 dagar. Jag fantiserade om hur jag red över öknen på min stora häst där vinden blåste mjukt i håret och solen som lyste i ansiktet. Den fantasin fick förbli fantasi eftersom den häst jag skulle få rida på under de kommande dagarna inte var stor, ståtlig, vacker eller snäll. Hästen var istället en lite Shetlands ponny som var lite, tjock, luktade illa och fruktansvärt elak. Så medan min syster fick rida på den snällaste ponnyn i hela stallet, som var som en nallebjörn, så fick jag rida på ponnyn Julia som dels bet mig när jag försökt klappa henne, rymde från stallet hela tiden och kastade av mig stup i kvarten. Under hela 10 dagar hade jag hållit ut. Hållit ut från att gråta och visa ångesten jag hade varje gång jag skulle åka till det där sketna ridlägret och rida på den där idiotiska ponnyn som ogillade mig lika mycket som jag ogillade henne. Fast under den sista dagen, då vi på lägret skulle få rida den ärorika vandringsleden på 2 mil, så brast det för mig. Eftersom ledarna på lägret visste att jag och min ponny var fiender så hade de beslutat att jag skulle göra denna vackra rutt men att en av ledarna skulle gå bredvid och hålla i ”kopplet” till hästen. Dock så spelade detta ingen roll eftersom ponnyn hatade mig så mycket och tyckte att äta var mycket viktigare att än att ha mig kvar på ryggen. Så denna långa ritt som skulle vara så fantastiskt slutade med att jag kastades av 3 gånger av ponnyn Julia. Den tredje och sista gången jag kastade av så var det blankt nej att jag skulle rida på hästjävlen igen under de resterande 10 kilometerna. Varken rida eller gå skulle jag göra, så en av kolloledarna fick bära en frustrerad, arg, ledsen och irriterade 6 åring den sista milen till stallet.

Så där var mitt första träningsminne. Ett minne som lett till att jag aldrig mer vill rida på en häst igen och att jag ibland tänker tillbaka på den där ponnyn Julia och undrar vad hon har för sig just nu. Biter hon någon? Rymmer hon igen? Kastar hon av ytterligare en människa för att hon vill äta?

Hej världen här kommer jag!

Först och främst, mitt namn är Johanna Jacobsson och för tillfället bor jag i London, rättare sagt i en stad på landsbygden vid namn Berkhamsted. Tills för en månad sedan bodde jag i mitt barndomshus(lät väldigt gammalt) i Mälarhöjden tillsammans med tre andra ungdomar. För i min brukar vi familj göra lite lite tvärtom mot vad man kanska ska göra, så mina föräldrar tog sina kläder, sitt matsalsbord, sina tavlor, vår hund och flyttade från huset i Hägersten för Londons storstad. Förklarat så bodde jag tillsammans med min syster, två kusiner och en fantastisk vän i huset hemma på Lugntorpsvägen i Mälarhöjden. Ett s.k ungdomskollektiv där ålder mellan 5 unga vuxna är 20-22 år. Jag tillhör då den yngsta i kategorin ”Ålder” men självutnämnde mig till att vara den mest ansvarstagande i vår lilla familj.

När jag inte bor i Englad och gå traska ut ur detta kollektiv av människor så gillar jag att åka till innerstans södradelar.  RUnt Södermalm hänger jag för att ta en vegansk/vegetarisk lunch på Hermans med en utsikt över hela Stockholm eller för att dansa tills skorna går sönder på något härlig uteställe, klubb likväl som på gatan fungerar lika bra för att dansa på.

Tyvärr har jag faktiskt insett att Stockholms uteliv och serveringar är på tok för dyra för att man ska kunna njuta av dem. För hur kul är det faktiskt att betala 69 kronor för en liten skit öl på klubben? Eller 100 kronor för en ynka Ceasarsallad som man snarare blir mer hungrig än mätt på? Därför, för att kunna bli den ekonomiska människan jag vill bli (samt att man har en pappa som är utbildad ekonom och att min rumskusin studerar ekonomi på Handels), så håller jag många bjudningar hemma hos mig. Dessa kan variera mellan kräftkalas, BBQ, bruncher, kalasmiddagar och allmänt bakismys bara. Som den kelsjuka människa jag är, så är alla välkomna på att komma hem till kollektivet för att njuta av varandras sällskap, laga en god chili och drick en whiskey eller två.

Men mellan allt i kollektivet, hänget på söder, bjuda in folk till huset och innan flyttet till London så arbetade jag som Personlig Tränare och gruppträningsinstruktör på världes bästa gym: Flex Sportsclub Hägersten som ligger beläget i de södra delarna av Stockholms förorter. Vid  sidan av detta så höll föreläsningar om hälsa med fokus på ätstörningar och träningstvång. Så det kanske är egentligen här jag kanske kommer in på den där introduktionen till min träningsblogg.

Egentligen vill jag inte kalla denna blogg för en ”Träningsblogg” eftersom det känns som jag kommer smalna av innehållet så mycket till enbart träning. Jag väljer att faktiskt inte ens definiera den blogg vad den ska handla om eftersom jag vill kunna skriva om vad som helst, även om vissa kategorier kommer att skrivas mer om.

Majoriteten av innehållet i denna blogg kommer troligtvis handla om hälsa. Dels för att jag i mitt 20 åriga liv har ett 5,5 års liv av anorexia och orthrexia i bagaget. Ingendera av dessa sjukdomar är av rekommendation att få då dessa är fruktansvärt. Nu har jag varit frisk och fri i 2 års tid och jag har under dessa cirka 720 dagar sett hur samhällets fokus har förändrat. Vi har gått från att vara ohälsosamma till att bli hälsosamma och därifrån till att faktiskt bli ohälsosamt hälsosamma. Det finns ingen så kallad vardags motionär längre utan nu är det allt eller inget. Du ska inte vara mellanmjölk längre i mellanmjölkslandet Sverige. Du ska antingen vara extremt medveten om kost och träning. Du ska balansera det ultimata familjelivet, med att nå en toppkarriär, vara eftersträvad i vänskapskretsar samtidigt som du ska vara sjukt ”vältränad” och leva hälsosamt. Du ska träna 3-6 gånger i veckan, laga egen rawfood mat, prestera ultimat på jobbet, se sjukt fräsch ut samtidigt som du ska vara social. Jag ställer frågan: Hur fan orkar man det? När jag försökte detta så gick jag dels in väggen och fick anorexia, då vid 13 års ålder.
(Poängtera att det finns så klart människor som har allt detta och klarar detta intensiva liv. Jag vill ej racka ner på dem, det är ju fantastiskt att de fixar det. Fast vill också benämna att de människor, som jag exempelvis, inte klarar av att hantera detta också är lika toppen.)

Det jag vill komma till är att min blogg kommer vara mer som ett forum för min arbete, min fritid, mitt liv och allt vad det innehåller med psykbryt, svettiga träningspass, smärtsam fascia massage, lökiga utekvällar och allmänt kaos. Bloggen ska vara ett forum där det finns utrymme för diskussion kring vad hälsa är och vad det betyder för alla, då det är så individuellt. Jag vill också visa folk att även om jag jobbat inom träningsbranschen, som PT, så lever jag varken på kvarg, ägg, ris och kyckling. Jag tar likaväl en bira, sover dåligt, käkar godis och vilar från träning i 3 veckor, likväl som jag tränar 2-3 pass om dagen, som jag äter en burk keso när jag vill, sover länge och dricker inte en bärs på veckor. Det finns ingen som definierar hälsa, den som gör det är DU som definierar DIN hälsa. Låt oss därför skapa ett öppet forum tillsammans om vad hälsa är, var och kan bli, enligt dig och dina förutsättningar. Jag är öppen för allt, om du är det!
Kram <3

Processed with VSCOcam with t1 preset