GUEST CORNER: JOHANNA JACOBSSON

0
790

MIN PT-RÄDDADE MITT LIV 

Kan du sätta dig in i att när du är 14 år måste sitta naken, helt övervakad av andra människor och äta. Att ångesten för att inte kunna gömma maten i din kläder var så stor att du istället petar in den snabbt och tyst in dina öron eller till och med smetar in dig med maten som sista försök för att slippa stoppa den i munnen. När du ska gå på toaletten eller ska ta en dusch måste du ha minst en människa med som ska titta på dig när du tvättar/torkar dig. Allt för att man annars skulle kräkas i toaletten eller skulle träna i duschen, fast du kommer ändå undan med att kunna göra tåhävningar i duschen.  Kan du sätta dig in i en situation där du ger dig ut på julafton för att springa trots att du är magsjuk och kräks vid varje steg.

Det kanske låter galet det jag skriver men detta var min verklighet i så många år. För mig var varje dag en kamp mellan att överleva och inte äta. En bra dag för mig var då jag inte ätit något och ställt klockan på 3 på natten för att kunna träna tills klockan 6 på morgonen för att sedan kunna gå till skolan. En dålig dag var då jag fått i mig något som innehöll kalorier. Historier och händelser som skett under de gångna åren som sjuk är för många för att få plats i ett inlägg. Så jag tänker berätta lite för er som är nyfikna om hur jag blev frisk och FRI från Anorexia och Orthorexia, till att idag leva ett liv där jag vaknar med ett leende på läpparna, ett skratte som bubblar fram, där jag nu tränar för att jag älskar det, äter för att min kropp kräver energi och lagt på mig några kilon för att kunna orka med mitt dagliga liv. Mycket av detta tack vare en Personlig Tränare som jag numera kan kalla kollega, familjemedlem, livskompass och syster!

Då mitt hjärtat gett upp så lades jag in på behandlingshem för ätstörningar där jag var så lågviktig att rullstol krävdes, 24 h övervakning och inga trappor eller sova själv tilläts. Vardagen gick ut på att ligga still i min säng och äta samt ta alla möjliga prover på kroppens funktioner. Såklart gick jag upp i vikt under min tid på behandlingshemmet men eftersom jag inte fick tillfälle prata om att min ångest inför min viktökning så började jag bara må sämre. Då man är i svält så upplever ögonen en annan syn på en själv än den verkliga synen. Jag trodde jag var så stor att jag inte kunde komma igenom en vanlig dörr när jag var på min lägsta vikt från den tiden. Nu idag väger jag 40 kilo mer än vad jag gjorde då och jag kommer perfekt igenom en vanlig dörr.

När jag fick komma hem från behandlingshemmet, men med hembesök av personalen, så började jag träna stenhårt för att kompensera all den mat jag åt och ätit på hemmet. Varje dag genomförde jag 4000 sit-ups, lika många armhävningar, lika många grodhopp, samt sprang 2-4 mil och cyklade var jag än skulle. Klockan ställdes jämt på 03.00 varje natt för att hinna med och göra det när familjen inte märkte. Dock kan det vara svårt att inte märka då dottern din går runt med köttsår på ryggen från alla sit-upsen på golvet. Min familj var förtvivlade, man kan inte tvinga en människa att äta eller hindra den från att springa. Anorexian och Orthrexian var mina tvillingbarn, de betydde allt för mig. Mina föräldrar var desperata, men de visste att om de tog dessa två barn ifrån mig så hade mitt liv avslutats fortare än en blinkning.

Därför, när jag dels kollapsas under en sommar då jag badade och då mina vänner sagt ifrån, så anlitade min familj en Personlig Tränare för mig. För att få kontroll på mitt ihärdiga tränade och en person som inte var kopplad till behandlingshem och sjukhuspersonal. När jag hade mitt första PT-pass med Anna (PT:n) så berättade jag inte om min sjukdom. Fast när jag väl berättade för mig (hon hade såklart förtstått det tidigare) så var det intressant hur hon bemötte mitt erkännade. Jag hade förväntat mig det som alla de tidigare personerna jag träffat gjort: backat undan, gått iväg, blivit obekväma, pekat på mig och kallat mig freak. Istället ryckte hon på axlarna och sa något i stil med ”Jahopp, men du är inte din sjukdom. Här med mig är du Johanna som tränar och har kul. Med mig struntar vi i din sjukdom. Du är inte din sjukdom.” Detta bemötande gjorde så att mina axlar droppade till golvet och jag verkligen kände hur jag kunde få vara Johanna igen. 1 timme i veckan kunde jag på riktigt vara endast Johanna och glömma allt om mediciner, mat, kalorier etc. och bara få träna tillsammans med min PT. Självklart hade Anna koll på mig, även om jag inte själv förstod det just då, men hon såg att om jag orkade mer varje pass och byggde muskler så åt jag bra hemma. Medans varje gång hon såg att jag inte orkade eller var helt matt så skickade hon hem mig. Hon var den personen som fick mig att förstå skillnaden mellan mig och min sjukdom. Jag och min anorexia/orthrexia var inte enade som en enda människa, utan snarare att jag var Johanna men hade en stort myggbett som kliade.  Samtidigt som jag tränade med Anna så hade gymmet stenhård koll på mig. Min mamma hade ringt och de visste att om jag var där utan att träna med Anna eller var lite för länge så ringde de min mamma. Under de värsta perioderna innan jag träffade min PT var jag avstängde från gymmet. Vilket är helt förståeligt, varken de eller mina föräldrar ville att en tjej skulle ramla av deras spinning cykel av hjärtstillestånd.

Tillslut gick jag inte bara till gymmet för att träna med min PT, utan också för att umgås. Våra konversationer kring mat, hälsa, träning gick snart över till andra ämnen såsom kärlek och annat skitsnack. Vi började hänga mer utanför gymmet och jag började få mer energi och gick upp i vikt och min lust till livet började komma tillbaka. Eftersom Anna inte dömt mig alls för min sjukdom så kände jag att jag kunde vara ärlig med henne om allt och därför kunde jag berätta om hur min nya behandlingsplan från ett helt annat privat behandlingshem gick till. Tack vare att jag kände mig så trygg så slutade jag helt att kämpa mot min egen kropp och kämpade istället för min kropp tillsammans med min PT och min familj som stöttade och hejade. Tillslut i december 2013 skrev jag ut mig själv från mitt behandlingshem i Dalarna med orden att jag äntligen var ”Frisk och Fri”. Jag hade då varit sjuk i 5,5 år i anorexia och orthorexia och vid min student, våren 2014, var Anna närvarande. Min mamma sprang fram till henne och gav henne den största kramen och sa ”För två år sedan trodde vi inte att Johanna skulle leva för att ta studenten”.

Efter dessa omtumlande år så har jag från studenten utbildat mig till Personlig Tränare och jag har fått den stora äran att få arbeta tillsammans med Anna på det gym där min resa till att bli frisk och fri började. Jag har också äran att kalla Anna för min livskompass och hon har inte bara fört in mig på en annan banan i livet, hon har också gett mig mitt liv tillbaka. Så jag håller henne otroligt kärt! För mig som Personlig Tränare handlar det inte bara om den kroppsliga förändringen. Det handlar inte bara om viktnedgång och det handlar inte bara om att man ska träna. För mig som PT handlar det om att du går ner på knä för sin klient och höja den till skyarna, för det var det som Anna gjorde för mig. Hon väckte den Johanna som legat långt ner och begraven i en kall snöhög och drog med henne upp för bergets topp där hon sedan ställde sig på knä framför mig och applåderade. Hon gav mig livet tillbaka…. Nä hon räddade det som många redan trodde var förlorat.

13077249_10206076622859378_1514335327_n

Inga kommentarer

Lämna ett svar