GUEST CORNER: LINDA WALLIN

0
632

 FRÅN TUNGVIKTARE TILL NORMALVIKTARE

12674217_10205856609561479_1952330312_n

Det finns en mängd olika anledningar till att folk väljer att göra stora livsstilsförändringar.  Det kan vara allt från en skiftande dröm för framtiden till separation, på en läkares inrådan –eller som det var för mig, ett möte med sanningen.

I botten har jag nog alltid varit en ganska stark och glad person. Jag växte upp med en del mobbing där det mesta fokuset legat på det kroppsliga och jag hade även en sambo som tyckte att det var själigt att ta min självkänsla genom att slå mig full med blåmärken, tills jag efter ett jobbigt år klarade av att lämna honom. Men trots detta så hade jag lyckats behålla den mesta av min inre harmoni och även om jag visste att jag gått från “rund och go” fru (givetvis inte med samma karl som gav sig på mig) och småbarnsmor, till en mycket större version av rund så blev jag chockad just den här gången av de alla. Jag fick nämligen se ett fotografi av mig själv och kände att det här måste vara taget ur en fruktansvärt illa vinkel, för “så där ser ju inte jag ut. Inte jag”. Men Tomas tittade på mig lite oförstående och sa att så såg jag ut. Han som älskar mig sa det med kärlek men själv så slog jag bort det. Men något inom mig började gro.

tung

Så kom den där dagen då vi skulle ut på balkongen och äta. Vi hade ett bord och några robusta fina stolar i plast. Sådana som har armstöd och som man kan vinkla bakåt ni vet? Jag satte mig ned och stolen vek sig under mig. Den gick sönder som om det hade varit en stol ihoptejpad av glasspinnar som jag satt mig i. Den smällen gick in i själen och trots glåpord och även slag som jag tidigare fått utstå i livet så hade jag aldrig tidigare varit med om en liknande smärta någonsin. Dessutom stod ju min man där och trots att jag med min lilla längd på 158 cm hade vägt runt 90 kilo när jag träffade honom, så skämdes jag så illa att jag sprang in och grät.

Jag ringde upp en väninna till mig som då också var stor och som jag visste skulle förstå. Hon tröstade mig och menade så väl när hon sanningsenligt sa till mig att det hade hänt henne flera gånger och att jag inte skulle skämmas över det. Tomas tröstade givetvis också och han försökte sitt bästa att säga att det var för att jag satt mig ned för fort och för långt ut på kanten. Men jag visste att jag var för tung. Skulle jag också behöva utstå det här “flera gånger”?

Efter den incidenten så började jag undvika spegeln. Jag skyggade från att möta folk. Jag som alltid stått på scenen sedan jag var 5 år slutade helt att visa upp mig. Jag gick konstant runt och skämdes över mig själv och hade tankar som att “vem skulle ta mig på allvar. Vem skulle bry sig om vad jag säger eller tycka att mina åsikter är viktiga eller värda att ta på allvar”?

Skärmavbild 2016-03-06 kl. 18.10.12

En av mina vänner kom som ett brev på posten efter det årsskiftet och hade efter en gastric bypass gått ned från ca 130 kilo till ca 90 och trots att vi är lika långa hon och jag och jag inte alls var på något vis smal när jag var i samma vikt, så såg hon fantastisk ut. Framför allt var skillnaden sedan jag senast (innan operationen) sett henne, enorm och det var dessutom första gången jag då på riktigt träffat någon som gjort en GB. Det var när operationen började bli allt mer vanlig men det mesta gällande komplikationer hade ännu inte kommit ut i ljuset. Jag bestämde mig för att jag nog också skulle vilja göra operationen och gick till läkaren och bad om en remiss. Just då vägde hon in mig på 122 kilo och jag som tidigare aldrig vägt över 115 kilo blev alldeles förfärad men kände då ännu starkare att en operation nog var mitt enda möjliga alternativ.

Några månader med samma självförakt passerade och under tiden hade jag mina närmaste som alla sa att de tyckte jag skulle tänka efter ordentligt på om jag verkligen ville göra operationen eller inte, eftersom det faktiskt innebär en sådan förändring för kroppen och som i alla fall vid den tiden kallades för oåterkallelig.

En dag kom ett papper i brevlådan där det stod att jag inom 24 månader skulle bli kallad för kontroller inför operation och i just den stunden bestämde jag mig för att jag absolut INTE ville genomföra en operation och att jag skulle klara detta helt på egen hand*.

*Här vill jag dock ta en sekund för att understryka att jag inte på något vis tycker att det är fel med operationen eller heller att om man väljer den så gör man ett sämre val, är svag eller tar genvägar. Jag menade endast att det var fel val för just mig.

Jag påbörjade ett par månader av viktminskning där jag gick från 130-117 kilo och därefter fick jag avverka en gravidtet och amning. Men så fort allt detta var klart så var jag tillbaka med förnyad kraft och mellan 7 maj till 7 januari så hade jag gått ned från 112-59,9 kilo (min första målvikt var 60 kilo).

Jag valde sedan att gå ned ytterligare några kilon och ligger idag på ca 55 kilo och just nu är det här jag trivs som bäst.

12735546_10205922817696641_1848189789_n

Jag har nått min vikt genom att förändra min livsstil. Jag har alternerat mellan det vi kallar “den goda vanan och det sunda förnuftet” vilket alltså är att äta när man är hungrig, sluta när man är mätt, inte småäta och hålla sig till onyttigt bara en dag i veckan.

Med onyttigt så menar jag i det här fallet saker som godis, fikabröd och -eller väldigt energität* mat. Exempel på sådan mat kan vara från en hamburgerrestaurang eller pizzeria. Eller hemlagade alternativ som också gett mer energi som till exempel mat man har feta såser till eller grytor med grädde och dylikt. Tillhörande dessa dagar har det också kommit dagar då jag känt att jag har behövt fylla på med lite extra energi och alltså bara har velat äta en lite större mängd med mat som kanske både smörgås, ägg och flingor till frukost. Kanske en större brunch eller en tyngre pastarätt till middag.

Det andra alternativet och vad jag flyttade över till så småningom, var och är att noggrannare räkna energin. För att förenkla kommer jag i fortsättningen att benämna energi med kalori* (kcal). För att göra det så räknade jag ut ungefär hur många kalorier om dagen som just jag behövde äta för att gå ned i vikt och har hållit omkring det intaget alla dagar i veckan. Det jag gjorde var att jag i början var noggrann med hur mycket kalorier alla livsmedel hade. Jag läste på allt och vägde allt. Jag skrev först ned det på ett papper om jag behövde matvågen och sedan skrev jag in det i en applikation på telefonen för att kunna ha en bra kontroll på hur dagen sammanlagt såg ut. Om jag inte var i behov av en matvåg, alltså genom att jag åt en viss mängd mat och kaloriinnehållet på just den mängden fanns angiven på förpackningen, så förde jag direkt in detta i applikationen.

Men jag lärde mig också ganska fort ungefär hur mycket kalorier som olika livmedel i olika mängd har, på ett ungefär och kunde tillslut höfta och ögonmåtta och ändå hamna på en tillfredsställande nivå.

Jag har också motionerat under tiden som jag har viktminskat och jag har framför allt använt mig av min crosstranier som jag har hemma. Men jag har också gått på promenader -powerwalks samt motionerat en del med min egen kropp som motvikt. Med det menar jag att jag gjort situps, planka, armhävningar och liknande övningar. Jag gick på dansgymastik (som en blandning mellan aerobics och zumba) en termin, en dag i veckan tillsammans med min syster och det var en rolig omväxling för sinnet och något jag inte bara skulle rekommendera utan också gärna göra igen. Jag fick också en motionsklocka i julklapp av min man och den har jag alltid på mig eftersom den registrerar allt från mina steg till hur långt jag gått sammanlagt under den dagen (00-00) samt hur jag sover på natten. Det ger en extravink om hur man förbränner sin energi och kan vara ett bra komplement.

Efter målgången med vikten så har det viktigaste arbetet tagit sin plats och det är arbetet som ligger bakom att kunna behålla min vikt. Det är lättare att gå ned i vikt än att sedan ligga på sin vikt och behålla den. Framför allt om man har varit så stor som jag har varit så kommer kroppen att ha ett cellminne som innebär att den försöker lägga på sig övervikt igen. Den processen kommer, för oss som har tappat mycket vikt, att gå mycket snabbare än det skulle göra för en person som varit normalviktig eller endast något överviktig. Det innebär att man därför kommer att behöva tänka efter hur man äter i mycket större utsträckning och under resten av livet. De första tre åren har kroppen ett extra starkt minne för hur man lägger på sig vikt och då får man kämpa ytterligare lite hårdare.

Räds man inte kampen ned så kan eftermatchen förhoppningsvis kännas hanterbar och man skall intet förglömma att det är där man bygger sin framtida vikt och hälsa.

Och sist, men absolut inte minst -kom ihåg att insida och utsida inte alltid matchar och att ni därför måste tänka på att arbeta med era tankar och er insida hela vägen ned och fortsättningsvis.

12736296_10205922842817269_65631300_n
Linda Wallin -Goingsmaller

Inga kommentarer

Lämna ett svar