Det går att älska tills man brister

2
121

Gå in i väggen, stresskollaps, utmattning, utbrändhet.
Kärt barn har många namn.

Du hör säkert det vanligaste  ”h*n har gått in i väggen”.
Och det man vanligen refererar till är att personen gått in i väggen på grund av stress på sitt arbete.
Jag vet att jag själv hade den fördomen förut. Någon som gått in i väggen och jag tänkte ”men h*n jobbar ju inte ens halvtid, hur är det möjligt?”

2015 blev det året där jag vågade släppa taget om ekorrhjulet, eller bekämligheten snarare. Jag valde att avsluta mitt kapitel i min gamla hemstad och flytta ihop med min stora kärlek, i en ny stad. Jag slutade mitt jobb, sa upp min lägenhet och började göra mig av med de flesta möbler som jag ägde.
Jag ville helt enkelt börja om helt. Och det blev succè!
Nu hade jag gått från ensamstående mamma med en dotter till sambo med mannen i mitt liv, min dotter och två härliga busbananer till pojkar.
Jag hade en familj!
Dessutom fick jag ett helt fantastiskt roligt nytt jobb, som undersköterska, på en helt otroligt rolig arbetsplats. Inom äldreomsorgen, som jag jobbat med i 6 år. Fantastisk ledning, otroligt roliga kollegor och en jättefin arbetsplats.

För er som inte vet, så är jag en ganska känslig person. Jag arbetar med hjärtat, jämt.
Däremot så finns det ju gränser om hur mycket hjärta du kan arbeta med, eftersom det privata ska hållas till det privata och arbetet hålls till arbetet. Ni vet, ni tar inte med er jobbet hem.
Jag arbetar alltid utifrån hur jag själv vill bli behandlad och bemött. Det tycker jag är en självklarhet. Och tänk er själva den ångest man har i sina äldre dagar, när kroppen sviker dig och du tvingas till hjälp med dina vardagliga sysslor.
Jag har också under min karriär mött många som varit i slutet av sitt liv och jag har varit  där och hållt väldigt många i handen när de tagit sina sista andetag.
Jag tycker själv att det är en tacksam känsla att få vara med om. När jag följer ”mina” hela vägen till slutet. Jag har tröstat många anhöriga, väldigt många.
Jag visar inte känslor på det sättet att jag till exempel gråter i mitt arbete. Det finns så mycket andra sätt att visa respekt och hänsyn, tacksamhet och sorg.  I alla fall som yrkesperson.
Därför vet jag att jag passar att arbeta med människor, för jag ”bryter inte ihop” när något är tufft. Det faller mig naturligt att hantera det på ett proffessionellt sätt.

Och självklart visar jag känslor på ett annat sätt privat.

2015 blev året där jag fick en ny familj. Och jag som är den person som alltid vill vara till lags för mina nära och kära, glömmer ofta bort mig själv. Att nu ha 3 barn och en sambo att ge min kärlek till, ja, det blev mycket att tänka på. Helt plötsligt blir det ju mer mat att laga, fler rum att städa, mer kläder att tvätta och fler famnar att krama. Jag vill ju behandla alla lika dessutom.
Jag ger så MYCKET kärlek till min familj på ALLA sätt. Så pass att jag tillslut, kanske omedvetet, eller så ignorerade jag det bara, började stressa, enormt. Jag mådde inte bra tillslut. Men jag förstod inte det själv. Eller så ville jag inte se det.
Jag glömde bort att ge kärlek till mig själv. Jag fick prestationsångest utan dess like, jag stressade mig igenom dagarna.
Tillslut började kroppen svika mig genom att jag slutade sova, nästan helt. Jag var så stressad att hjärnan konstant var på högvarv och jag kunde liksom inte stänga av det.
Jag blev sjukskriven från jobbet, eftersom det var det enda alternativet just då, ansåg läkaren. Mitt älskade jobb liksom. Det var frustrerande att inte få jobba så jag tjatade på att jag skulle jobba. Jag fick inte det.
SÅ, nu var jag sjukskriven. Nu kunde jag helt fokusera på familjen och lära mig stressa ner i hemmet. Jag bestämde mig därför för att inte spendera dagarna enbart hemma, eftersom det gjorde mig mer stressad. Så jag tog långa promenader, eller gick till gymmet. För att koppla ifrån. För så fort jag klev innanför dörren hemma blev jag stressad.

En helg, i november, så var vi barnlediga. På lördagen gick vi ut och åt middag och tog ett glas vin. Bara han och jag och lugn och ro.
På söndagen vaknade jag efter en lagom sovmorgon till ungefär 10:00. Kände redan då att något inte stod rätt till.
Jag kunde inte fokusera blicken alls och jag kände mig yr. Tog en dusch och upptäckte då att jag inte kunde hålla i duschmunstycket ordentligt med högerhanden. Den var alldeles slapp. Typ, domnad.
Vi satte oss för att dricka kaffe och då sa kroppen ifrån ordentligt. Jag sa åt min sambo att något var riktigt fel, sen tappade jag talet och hela min högersida av kroppen domnade bort.
Ilfart till sjukhuset som en misstänkt stroke.
Det var ingen stroke visade det sig. Därför tyckte den oprofessionella, otrevliga läkaren på akuten på Akademiska att det var läge att fråga vilka droger jag tagit.
Försökte förklara, med hjälp av min skärrade sambo, att det varit stressigt hemma och att jag redan var sjukskriven pga av stress. Läkaren suckade och gjorde ännu en strokeundersökning på mig och passade på att kalla min sambo för ointresserad.
Jag skickades hem. Jag kunde inte gå, inte prata, men de skickade hem mig, utan vidare undersökningar.
Min sambo fick bära mig. Han fick hjälpa mig med maten och toabesök. Det tog 3 dagar innan jag hämtat mig någorlunda.

Fick träffa en psykolog. Som var mycket snäll och förstående.
Jag hade råkat ut för en rejäl stresskollaps. Och hon bekräftade att det faktiskt går att köra slut på sig, genom att ta hand om sin familj. Speciellt när man glömmer sig själv.
Det går alltså att älska tills man brister.
Såhär efteråt så har jag under de här 3 månaderna, sedan det hände, haft problem med närminnet, väldigt nedsatt hungerkänsla..om typ ingen alls (men jag äter ändå) och jag har haft problem med finmotoriken på höger hand. Så som att skruva på korkar, eller hålla i pennor.
Men det börjar bli bättre.
Fysiskt så har kroppen hämtat sig riktigt bra. Jag har nog träningen att tacka för det. Jag tog tag i det direkt faktiskt.

Idag mår kroppen bra. Minnet är det lite svårt med, men det går åt rätt håll. Jag är nu ”redo” för att få jobba inom vården igen, fast då som timvikarie då jag väljer att satsa på ett arbete och utbildning inom träning och hälsa.

Så, vart vill jag komma?
Jo, det går alltså att älska tills man brister.
Jag har  så mycket kärlek att ge och jag har givit. Och jag brast.
Jag älskar min familj precis lika mycket, men jag har också lärt mig att jag är älskad av de i alla lägen. Och att jag  inte MÅSTE stressa mig igenom dagarna hemma.
Jag är bäst på att vara jag.

Och ja, jag mår riktigt bra nu 🙂

Men vad betyder det här då? Ska jag älska min familj mindre?
Nej!
Jag ska älska mig själv LIKA MYCKET som jag älskar mina nära.
Det är en läxa till er alla därute.

 

1931395_10208667489629871_1732602906831818321_n

2 Kommentarer

  1. Hej!

    Jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring och såg att du skriver att du har varit sjukskriven.

    Du kan ha rätt till ersättning från oss om du jobbar på en arbetsplats som har kollektivavtal (och 90% av alla anställda i Sverige täcks av kollektivavtal).

    Här kan du läsa mer om vår sjukförsäkring: https://www.afaforsakring.se/privatperson/sjukforsakring/las-mer-och-anmal/

    Ring oss på 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar så kan vi hjälpa dig vidare.
    Du kan även kontakta oss via Facebook – https://www.facebook.com/afaforsakring

    Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa det här:
    https://www.afaforsakring.se/om-afa-forsakring/uppsokande-kundtjanst/

    Vänliga hälsningar
    Anton
    AFA Försäkring

Lämna ett svar